Salla Tykkä "Airs above the ground" 2010

Episod 2: 13 april – 1 september på Botkyrka konsthall

– Som barn kunde jag aldrig förstå varför ett människoliv ansågs vara mer värt än ett djurliv. Som sanning betraktad var den allmänt accepterad och ingenting som var öppet för diskussion. Jag kan fortfarande komma ihåg de vuxnas överseende leenden då jag brukade hurra för varje skjuten cowboy i en westernfilm men sörja varje fallen häst.

Den fiktiva karaktären Elizabeth Costello håller ett antal föreläsningar på temat djurens rättigheter i romanen Djurens liv av den sydafrikanska författaren J.M. Coetzee. Coetzee själv lyckas med konsten att hålla en disciplinerad distans till frågan genom att skickligt gestalta ett antal filosofiska ståndpunkter med hjälp av argument uttalande av Costello och hennes bitvis skarpa kritiker. Alltifrån kristna värdesystem till Descartes oförmåga att förstå icke-mänskliga medvetanden avhandlas. Och vår tids allt mer polariserade tillvaro mellan västerländska och icke-västerländska värderingar gestaltas med romanens hjälp.

Konstvärlden har ett nyväckt intresse för icke-mänskliga medvetanden, delvis på grund hotet mot vårt ekosystem. Konstnärer, teoretiker och curatorer har intresserat sig för antropologiska fenomen såsom animism, det bästa exemplet är utställningen Animism av Anselm Franke vid Haus Der Kulturen Der Welt i Berlin under våren 2012. Det finns också en ny fascination för objektet och dess omkringliggande magi. I samband med öppnandet av Documenta13 poängterade till exempel curatorn Carolyn Christov-Bakargiev hur samtidskonsten har en möjlighet att fånga ”det som levt och lever men som också förstår livet som både en serie händelser och som de singulära entiteter aktualiserade i subjekt/objekt.”

Konstnärerna i utställningen Efter Arken en ö: rapporter från Team B har alla olika ingångar till frågor som: om ett landskap var ljud, hur skulle den musiken låta? Om hur ett liv, levt av ett djur eller en människa, kan översättas till en serie bilder? Och om fascism återuppväcks i ett land, hur skulle det då bli om vi också tillät djuren att rösta? Elizabeth Costello skulle sannerligen uppskatta hur världen problematiseras och upptäcks genom Team B:

Terike Haapoja har länge varit hängiven forskningen kring icke-mänskliga medvetanden. Hon ger växterna en möjlighet att tala till oss och hon dokumenterar hur livet lämnar kroppen genom att använda sig av infraröd kamera. I verket Untitled (a Portrait) möter vi blicken hos en schimpans, ett djur som för fyra till sex miljoner år sedan delade förfäder med oss. Djuret i det otitulerade verket för tankarna till Mona Lisa, men schimpansen är egentligen uppstoppad och i den film vi ser reflekteras museibesökare inte olika oss.

Sasha Hubers serie Trophy ger en möjlighet att omvärdera historien, här är det den finska konstnären Akseli Gallen-Kallelas liv som utforskas. Gallen-Kallela var inte bara målare utan också storviltsjägare. Troféerna från hans jakter i Afrika donerades till Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors där de fortfarande finns bevarade. Jag hävdar att Hubers arbete med serien Trophy relaterar mer till hennes arbeten kring silverryggsgorillor (ett arbete med en stark politisk och djurrättslig hållning) snarare än Hubers omtolkningar av historien såsom skapad av männen. De dödade djuren kan inte vittna, men genom Hubers porträtt över dess ben, en form av upphöjda fetischer, så finns djurets själv märkligt nog hos oss. Akten av att skapa ett porträtt av en död flodhäst eller stork underminerar också traditionen att låta stoppa upp jakttroféer.

Antti Laitinen byggde sin barkbåt i videon Barkbåten helt enkelt därför att det råkade finnas en massa bark på ön där hans ateljé är belägen. Men vem skulle egentligen komma på tanken att segla en skulptur till ett främmande land? Vad händer om den sjunker? Laitinen seglade från Finland till Estland en solig sommarmorgon, utan att veta om han ens skulle komma i land. Kanske var det av underordnad betydelse. Betraktaren dras in i nöjet av att vara med på ett äventyr, men hon eller han dras också in i det djärva rum där Laitinen ger sig i kast med naturliga miljöer, om de så är av mineral, is eller trä.

Salla Tykkä läste författaren och kritikern John Ruskin (1819-1900) och blev både fascinerad och störd av hans uppenbara besatthet vid begreppet skönhet. Samtidigt väcktes ett antal personliga minnen: ett av dem var bilden av en kraftfull vit häst. Tykkä började gräva djupare i lagren av den elitistiska europeiska kulturhistorien, hon inledde ett stort konstnärligt forskningsprojekt som har resulterat i viktiga filmer som Victoria, Equestrian och Airs above the Ground. Filmen Airs above the Ground följer fem Lipizzanerhästar från deras tidiga ålder som mörkgrå tufsiga föl genom deras förvandling till lysande vita prestationsmaskiner med den mest avancerade klassisk skolning, redo att utföra de svåraste rörelserna tillsammans med en ryttare. Projektet fördjupar en förståelse kring klassiska europeiska principer såsom besattheten vid estetik och dikotomin mellan natur och kultur. För varje ryttare understryker filmen också det problematiska kring träning av hästar. Varför uppfattar vi djur som hierarkiskt underlägsna oss människor? Hur kan man närma sig frågan om motstånd i hästen under ridning? Och hur kan man uppnå den högsta formen av kommunikation tillsammans med ett djur?

Jani Ruscica film 10 minutes of Unparalled Grandeur är inspirerat av det så kallade stereokortet som var brukligt från slutet av 1800-talet till 1900-talets början. Kortet var ett sätt att färdas med sinnenas hjälp eftersom resor var kostsamma och långa. Ruscica använder sig av ett antal stereokort över nationalparker där landskapets specifika färger finns beskrivna på kortets baksida. Filmen utforskar möjligheterna att uppnå skulpturala kvalitéer genom musik, språk och bild. Varje element i filmen skapar en tredimensionell upplevelse, precis som i naturen, detta oberoende om elementet i fråga är musik, ljud från naturen eller rörlig bild. I filmen uppnås effekter av närhet och avstånd genom filmens kameraöga. Dessutom tillåter Ruscica sig en pragmatisk hållning genom att låta bilder filmade genom stereoskopet vara suddiga just därför att stereoskopet är tillverkat för det mänskliga ögat och inte för en kameralins. Musikerna i filmen har en liknande hållning jämte naturen, de gör ljud som låter som vind, vatten, fåglar. På sätt och vis blir de både landskapet och representationen över landskapet. I utställningens andra episod visas Ruscicas film Evolution som låter några teaterintresserade tonåringar iscensätta just sin egen version över hur civilisationen en gång blev till.

Joanna Sandell


UTSTÄLLNING:

Episod 1
13 mars – 13 april
Finlandsinstitutet
Snickarbacken 4

Episod 2
13 april – 1 september
Botkyrka konsthall
Tumba torg

KONSTNÄRER:
Terike Haapoja
Sasha Huber
Antti Laitinen
Jani Ruscica
Salla Tykkä

CURATOR:
Joanna Sandell

PRODUCENT:
Anneli Bäckman

CURATOR PROGRAM
& PEDAGOGIK:
Miriam Andersson Blecher

PEDAGOG:
Kerstin Gezelius

ASSISTENTER:
Anna Jönsson
Johanna Fogel
Lina Wirén

PRAKTIKANT:
Lisa Nordwall

TEKNIKER:
Erik rören
Gandalf Adelbrant
Helena Hildur

RUMSLIG FORMGIVNING
ENTRÉ:
Pia Sandström
Astrid Stenberg

LJUS:
Astrid Stenberg

I SAMPRODUKTION MED:
Finlandsinstitutet i Stockholm

TACK TILL:
Finlands ambassad i Stockholm
Genelec
Reference Audio AB
Koneen Säätiö