botkyrkasmycken_huvud

Samtal med Joanna Sandell, konsthallschef Botkyrka konsthall, Paola Zamora, konsult för den offentliga konsten i Botkyrka kommun. Ur publikationen Botkyrkasmycken, 2011.

Botkyrka kommun satsar medvetet på att bjuda in professionella samtidskonstnärer till de offentliga konstuppdragen. Hur har arbetet utvecklats sedan ni tog över?

PZ: När jag kom in 2007 var det en boom av nybyggen, vilket gjorde att vi hade många konstuppdrag. Vi ville arbeta nära både samhällsbyggnadsförvaltningen och arkitekterna, och den positionen har hela tiden utvecklats. Den offentliga konsten är en del av byggprocessen, den är ingenting som dimper ner efteråt. Det kan vi verkligen se i de verk som realiserats, att platsen och verksamhetens inriktning har varit viktig för konstnärerna. Botkyrka kommun satsar på kultur och barn och unga och det märks verkligen.

JS: Kultur har i år, 2012, blivit ett av kommunens nya målområden, bland annat illustrerar våra projekt ibland planer för kommunens utvecklingsarbete. Tilliten till konstnärerna och deras arbete har utvecklats, förtroendet har blivit starkare för konstnärerna att få fullfölja sin vision.

I Botkyrka finns konsten på många olika platser: på skolfasader och skolgårdar, inne på vårdboenden och ute längs bilvägar. Hur ser ni på konstens roll i våra gemensamma rum?

JS: Något som ofta lyfts är frågan om hur kritisk och politisk den offentliga konsten kan vara. Det finns en syn på offentlig konst att den inte tillåts vara så kritisk eller provokativ och att den riskerar att bli tandlös eftersom den ska hålla så länge. Det är en stor utmaning, hur kan man göra konst med nerv som håller? Å andra sidan har vi den årliga utställningen Fittja Open, en satsning på offentlig konst som är mer temporär.

PZ: Så vad är ett offentligt rum? Många av de rum vi jobbar med inom den offentliga konsten är inte för offentligheten, de är inte för alla. Eftersom det handlar om skolor och vårdboenden har de specifika målgrupper. På så sätt riktas arbetet mot vissa målgrupper. Men det är olika, vissa verk som Lina Selanders verk på förskolan Älvan skulle kunna fungera på en annan plats.

JS: Offentlig konst handlar också om att ge något mer i våra gemensamma rum än det mest funktionella: något som kan skava, ifrågasätta eller ge en förhöjd livskänsla.

PZ: Det har funnits tider då offentlig konst haft låg status med en viss uppdelning mellan offentlig konst-konstnärer och konstnärer. Men den har mer och mer överbryggats vilket har öppnat upp för hur folk förstår vårt arbete. Den offentliga konsten kanske fått lite högre status än vad den haft tidigare.

JS: Samtidigt har den offentliga konsten blivit en viktig försörjningsfråga för konstnärer, som ateljéprogrammen kommit att bli för de yngre konstnärerna.

PZ: Ja, att få ett uppdrag skiljer sig ofta från att till exempel göra en utställning.

Catti Brandelius, Munspelsflickan, 2011. Foto: Nils Tillgren

JS: Konstnärerna har en unik kompetens i samhället som är viktig att lyfta fram. Utställningsersättningar är ofta inte mycket att överleva på, vilket gör den offentliga konsten till en viktig inkomstkälla.

PZ: Det ger en viss möjlighet, och jag märker att det ofta är en omställning för konstnärerna att själva vara uppdragslämnare och komma in få inblick i nya arbetsmarknader. Ofta arbetar de med lokala leverantörer, vilket gör att även andra grupper gynnas.

Vad letar ni efter när ni bjuder in konstnärer att presentera förslag för ett uppdrag?

PZ: Vi försöker hitta konstnärskap som vi kan se skulle kunna realisera något intressant på den här platsen. Det måste vara något som går att förankra på den specifika miljön, som känns intressant både för oss och för brukarna.

JS: Det handlar ofta om att man sett ett verk eller haft ett samtal med en konstnär som man tror skulle kunna tillföra något.

PZ: Vi är uppdaterade om vad som pågår. Ibland kan det vara ett samtal med konstnär för lång tid sedan som plötsligt kan vara intressant att ta upp igen. Joanna och jag är curatorer, för oss skiljer sig uppdraget inte mycket från att göra en utställning. Vi har idéer om vad som skulle kunna vara intressant här, och vi lägger fram ramar som plats, tidsram och budget.

Hur går arbetet till för de inbjudna konstnärerna?

PZ: Förutsättningarna för arbetet är vilken typ av verksamheten det är och utifrån praktiska förutsättningar som budget och tidsram. Därefter tittar vi på många konstnärer och tar in portfolios. Den konstnären som sedan bjuds in får ett skissuppdrag. Skissen presenteras för konstrådet och referensgruppen, som består av personal från verksamheten. För nybyggen där personalen ännu inte är rekryterad bjuder vi in liknande personal från andra verksamheter till referensgruppen.

Själva Konstrådet består av fem politiker, några tjänstemän och sakkunniga. Om skissen godkänns påbörjas arbetet, det tar mellan 6 mån – 1 år eftersom vi följer byggprocessen. Det har egentligen aldrig hänt att vi inte godkänt en skiss eftersom den alltid är ordentligt genomarbetad när den läggs fram. När arbetet är färdigt godkänns verket av samma grupp, och om förändringar sker under arbetet som dramatiskt går ifrån skissen måste gruppen godkänna det på nytt. Man skulle kunna likna det vid ett arkitektuppdrag.

Andreas Gedin, Jag var här!, 2011. Foto: Mikael Olsson

De inbjudna konstnärerna har ofta ett stort intresse för att låta det konstnärliga arbetet utgå ifrån platsen. Ser ni några andra mönster bland de projekt som realiserats?

PZ: Alla verk har utgått ifrån platsen, temabaserat. Vi har gett dem ledord att utgå ifrån och på så vis formulerat ett uppdrag.

JS: Jag tycker det finns en tydlig utveckling från det platsspecifika till ett mer sammanhangsspecifikt arbete. Det pedagogiska har allt tydligare ingått i uppdragen, som hos Katja Aglert, Lisa Petrelius och Gustaf Nordenskiöld. Arbetet handlar inte bara om platsens miljö, form och färg utan också att förhålla sig till sammanhangen och de människor som finns där.

PZ: Samtidigt har vi gett uppdrag till konstnärer som inte tidigare arbetat med offentliga uppdrag och konstnärer som jobbar med en typ av relationell estetik och sociala processer. Konstnärer som kanske inte tidigare setts som typiska konstnärer för det offentliga rummet.

För mig har det varit viktigt att erbjuda konstnärer som inte arbetat med offentliga konstuppdrag tidigare. De kanske haft idéer som de velat testa, och plötsligt uppstår en chans för dem att göra det. Vi har tänkt mycket på att de offentliga konstverken ska vara en del av Botkyrka kommuns samling, och den ska vara intressant även om tjugo år.

Vi är noga med att pröva nya uttryck som kanske ibland går utanför normen vad offentlig konst brukar vara, som Katja Aglert som gjort tapeter tillsammans med eleverna i Karsby International School i Hallunda. Offentlig konst behöver inte vara ett objekt, det kan också vara ett möte.

JS: Det där är en spännande fråga tycker jag. Hur långt kan vi dra det? Om vi satsar på ett par spännande performanceverk som har mer temporär karaktär än ett objekt med åratal framför sig?

PZ: Relationen till gatukonst är intressant, den är alltid mer tillfällig. I både gatukonst och offentlig konst är förhållandet till rummet intressant.

JS: Ett verk existerar i berättelsen om det, och på så sätt skulle ett performanceverk kunna leva kvar som legend på en skola.

Hittills har de inbjudna konstnärerna framförallt varit baserade i Sverige. Sedan Botkyrka konsthall startade ateljéprogrammet Residence Botkyrka 2010 har ambitionen varit att arbeta även med internationellt verksamma konstnärer. Vilka fördelar och utmaningar finns det där?

JS: Sverige är ett land med lång historia av invandring men som ändå inte släppt in människor helt. Att få en internationell blick på Sverige och Stockholm, en otroligt segregerad stad, är ett stort bidrag från konstnärer utifrån. Konstnärer som kommer från större städer kan också ge intressanta perspektiv på Botkyrka som del av storstockholm och hela områdets utveckling.

PZ: Ett exempel är konstnären Tarek Zaki från Kairo. För honom var det både intressant och svårt att vara här. Han undersökte vilka som är de viktiga historiska artefakterna i området. Att de delvis finns kvar i jorden förundrade honom. Men denna frustration resulterade i en skissidé, som nu blir ett verk.

JS: Andra utmaningar är bland annat högre kostnader för resor och översättningar. Vi kompenserar dessutom för koldioxidutsläppen som sker när konstnärer reser hit och ser hellre att konstnärerna kommer hit för att möta människor på plats än att t ex transportera hit ett färdigt verk.

Botkyrka kommun tillämpar enprocentsregeln, då en procent av entreprenadkostnaderna för om- och tillbyggnad av offentliga fastigheter går till en konstnärlig gestaltning. Sedan en tid tillbaka tillämpas den även på vatten- och avlopp. Vill ni berätta om det arbetet?

JS: Samhällsbyggnadsnämnden och kultur och fritidsnämnden har tagit ett politiskt beslut om att utöka enprocentsregeln till att gälla gata/park, ambitionen att involvera konstnärer gäller även vatten och avlopp. Man har sett konstens möjligheter utanför institutionerna och konsten som en tillgång i byggande av Botkyrka och stockstockholm. Idéerna kring stadsplanering kan utvecklas och bli bättre om man släpper in tänkare från konstområdet.

Gustaf Nordenskiold, Skattebondens skatter, 2011. Foto. Gustaf Nordenskiöld

Hur ser den offentliga konstens framtid ut i Botkyrka?

PZ: Enprocentsuppdragen på fastigheten fortsätter, och dessutom lägger gata/parkenheten 1% av årsbudgeten på offentlig konst.

JS: Det unika är hur vi får in de kollaborativa processerna och hur vi fortsätter att utveckla det arbetet. Inom ateljéprogrammet utvecklar vi samarbetet med människorna på plats och med de högre utbildningarna.

Framöver kopplar vi den offentligt konsten till konstnärlig forskning och lokala gräsrotsrörelser. Ett sådant exempel är etableringen av Kungl. konsthögskolan i Fittja. Vi arrangerar också Fittja Open, en annual om offentlig konst som berättar om projekt inom Residence Botkyrka och som utmanar synen på den offentliga konsten. På så sätt flyttar vi fram positionen för offentlig konst – genom samverkan med forskning och lokalbefolkning som samtidigt syns i det offentliga rummet. Det finns både stora utmaningar och möjligheter i det.

PUBLIKATIONER OM KONSTEN:
BOTKYRKASMYCKEN 2011
BOTKYRKASMYCKEN 2007-2010

PEDAGOGIK & PROGRAM: Kontakta oss gärna för specialvisningar, guidade turer och skräddarsydda handledningar. Visningar och program sker utifrån konstnärernas tankar om platserna. Se till exempel lärarhandledningen för Grindtorpsskolan i Alby som är skapad tillsammans med konst- och skrivpedagoger. LADDA NED lararhandledning_grindtorp

MER OFFENTLIG KONST: Botkyrka kommun har en rik och omfattande konstsamling. Samlingen finns deponerad i kommunens olika lokaler. Varje år tillkommer nya verk. Arbetar du inom kommunen och vill byta konstverk i ditt tjänsterum? Kanske behöver du hjälp med en konsthängning i ett väntrum eller personalmatsal? Kontakta oss gärna för ett möte!